Nora skriver som vanligt en helt underbar bok. Den här boken handlar om en förhandlare i staden Savannah, USA. Phoebe MacNamara lever ett komplicerat liv med sin mamma, dotter och föredetta "hushållerska" i ett stort hus. Hennes mor vågar efter ett tidigare gisslandrama inte gå ut ur huset, utan lever helt och hållet inom husets fyra väggar, vilket gör livet mer komplicerat för kvinnorna. Gisslandramat ägde rum när Phoebe bara var ett barn och kom så småningom att leda in Phoebe på sitt yrkesval.

I samband med en lyckad förhandling där en man tänkte hoppa från ett tak, så träffar Phoebe en man. En man med spännande historia och vilja av stål. Det är också då som hoten, de döda djuren och visslande män tar sin början.

I sann Nora Robertsanda blandar hon romantik, spänning och djup i en och samma bok. Detta är en typisk "måbra" bok, en bok som man lätt drömmer sig in i.

Rekommenderas!

Vilken bok! Jag hade ju redan en ganska bestämd uppfattning om religion och dess påverkan på människor. Man behöver bara vara LITE intresserad av historia och ha ca 2 kb hårddisk innanför pannbenet för att fatta att religion är den största och mest manipulernade ondskan som finns på jorden. Jag skulle hellre låta Hannibal sitta barnvakt åt mina barn, än att religion blev en del av deras liv.

Efter att ha läst den här boken så blev jag ännu mer fast i min uppfattning. Den är rå, hemsk och alldeless underbart rebellisk. Kan ni tänka er en kvinnlig påve? Haha! Helt underbart. En kvinna som är dummare än djuren och egentligen inte passar in i våran värld pga sina synder och tabbar. Kvinnan är helt inkompetent och värdelös faktiskt. Måste vara skitjobbigt för dessa mäktiga överheter till män att få sanningen kastad och utsmetad i nyllet.

Boken handlar helt enkelt om en väldigt begåvad tjej som föds på 800-talet. Pappan är präst och mamman en "kidnappad" hedning med asa-tro. När det uppdagas att Johanna kan läsa (hon är vetgirig, rebellisk och väldigt lättlärd) så åker hon på bra med pisk av äcklet till farsa. Vägen fram till Rom och slutligen påveämbetet är kantad av tragedier, kärlek och intelligens.

Boken är underbart skriven och skildrar en hemsk tid. Men den är inte bara mörk och olycklig, den skildrar en livsglädje och beslutsamhet som är smittande.

I epilogen så framställer författaren Donna Woolfolk Cross, bevisen och argumenten som talar för att detta är en sann historia (dock romantiserad), samt kyrkans argument för att det är en myt. Måste jag säga vad jag tror om saken? Det är ju inte så att jag går på kyrkans spår direkt, som på fullaste allvar menar att bibeln är sann. Hmm, hur är det med källkritiken där egentligen? Hon skriver även upp de årtal hon har ändrat för att kunna smälta samman historian bättre i en roman. Sådant gillar jag. Det ger ett mer seriöst intryck.

Fantastisk läsning ni lyckostar har framför er. Njut!

Klicka här för länk till boken!

Det är ju så underbart med nya olästa böcker. Det låg ju en del böcker under granen efter att tomten ramlade in i den på natten. Jag sträckläste den första boken från Nora Roberts, ska skriva om den snart.

Men den boken jag läste ut imorse var lite speciell. Låt den rätte komma in, skriven av John Ajvide Lindqvist. Jag gillade inte språket i den, med många och långa konversationer med alkolister och pedofiler. Många av de 415 sidorna var fyllda med dessa utstöttas tankar och gråa liv. Varken spännande eller upplyftande. Men ÄNDÅ blev jag fast i boken. Storyn är bra och spännande. Jag har aldrig varit med om ngt liknande. Att en bok jag skulle klassa som dålig, är riktigt bra. Den hade ju iof sig kunnat bli riktigt jävla bra om han koncentrerat sig mer på Oskar och Eli´s "förhållande", inte låtit de vuxna ta riktigt så stor plats. Samt att slutet känns väldigt klippt och kort. Ville ju vara med på den sista "striden"! Samt veta lite mer om vad som blir av Oskar och Eli. Men hur som helst, även om det finns saker jag inte tycker om med boken så rekomenderar jag den.
Konstigt men sant.

Läs om den här!